En jävel till farsa

Min kompis Ludvig pratar väldigt mycket. Betydligt mer än vad han brukade göra. När jag lärde känna honom var han typ blyg och tystlåten. Det är raka motsatsen till vad han är numera. Babbelkvarn ska bli hans nya smeknamn. 

Ludvig! Han har mustasch.

Han är inte blyg längre. Alltså, herre jösses – när han väl börjat snacka går det inte att få tyst på honom. För hans fantastiska sambos skull hoppas jag att hans munväder inte är igång 24/7, för i så fall har hon antingen 1) ingen hörsel, eller 2) planer på att göra slut.

Men, missförstå mig inte nu. Jag gillar Ludvig. Jättemycket. Man behöver aldrig oroa sig för att det ska uppstå en pinsam tystnad. Det är bra. Eller att man ska ha svårt att hitta på saker att prata om. Ludvig sköter allt det där exemplariskt. Han fyller på samtalsämnena i en aldrig sinande ström. Det kan väl hända att man inte får så mycket sagt själv visserligen.

Ludvig gillar att prata. Han gillar även internet. Han ÄR internet. Han utvecklar saker. Webbplatser och sånt där. Ganska duktig. Han jobbar på nåt sånt där stort företag som gör såna saker. Jag försöker ibland övertala honom att göra saker åt mig. Men det vill han inte. Han ”gör inte privatjobb” säger han ibland. ”Skitstövel” tänker jag då. Men inte så länge. Det kan jag inte, för så fort han sätter igång och snacka glömmer man bort vad man tänker.

Ludvig tappade lungan när han var yngre. Den föll ihop till ett litet russin. Men hans pappa frågade nån kompis om han kunde laga honom, och det kunde han. Så nu har han två lungor igen. Det är bra tycker jag.

Ludvigs sambo heter Elin. Hon är världens bästa Wordfeud-spelare. Men jag misstänker att hon fuskar. Jag tror att hon och Ludvig fuskar tillsammans för att göra sken av att de är världens smartaste familj.

Elin och Ludvig har en son. Han heter Henry och förmodligen är det jag som är pappan till honom. Jag jobbade nämligen som poolrengörare förut, och Elins pool var en av dem som jag rengjorde regelbundet. Kanske blev han till där, på gräset vid hennes pool?

…eller vänta. Jag har aldrig rengjort pooler.

Imorgon ska jag skriva om nån annan kompis.

Trots att jag arbetar på ett stort livsmedelsföretag, och trots att jag dagligen har kontakt med både matjournalister och matbloggare, har jag aldrig själv känt något behov av att lägga upp mina recept på internet. Varför, undrar du kanske? För att jag är värdelös på att laga mat! Skämmigt svar, men det är dagens sanning.

Jag uppskattar mat, såklart. Jag kan ganska mycket om råvaror, ingredienser, e-nummer och olika länders kokkonst. Men det är en viktig detalj som skiljer mig från mina matbloggande idoler: färdigheterna i köket! Eller snarare modet att våga försöka. Tyvärr har jag en perfektionistisk sida (eller”onöjd” som jag själv vill kalla den) som lägger käppar i hjulet vid varje försök att skapa gastronomiska mästerverk. Jag är feg, vågar inte chansa. Det innebär att det jag lagar ofta blir ganska ”mehe”. Menlöst. Inte äckligt, ibland gott, men för det mesta rätt intetsägande. Mina recept skulle inte göra sig bra i vare sig text eller bild.

Min fru däremot, hon är vass. Det stör mig lite. Inte för att hon är bättre än jag, men för att det är just hon som är bättre än jag. Förstår du? Könsrollen som sådan, alltså. Att det just är kvinnan i vårt hem som är den som lagar godast mat. Så stereotypt. Jag är en kliché!

Så nästa nyårslöfte blir att laga mer mat och våga experimentera mer i köket. Knappt ett år kvar. Jag bävar!